MINA HEMTENTAMEN

Populism vs. Liberalism

a) Populismen är fientlig mot representiv politik och dess institutioner med val och konkurrerande politiska partier, mot ett modernt demokratiskt system som är nära sammankopplat med liberalismens idéer.

Populisterna är emot representativ politik i första hand eftersom populismen ofta uppstår och vinner stöd hos "folket" för att man är emot denna form av politik och i synnerhet under verkliga och föreställda kristider. Nypopulistiska partier är enligt Taggard (2000:109) protestpartier. Man anser antigen att staten har hemliga intressen (konspirationsteorier) eller att folkets intressen inte tas på allvar.

Att populismen är emot liberalismen beror på att populismen inte kretsar din världssyn kring individen som liberalismen gör, utan kring kollektivet, folket, som ofta utför en samhällsklass. Folket betraktas inte som präglat av mångfald och variationer. Man har tvärtom en monolitisk syn på folket, som ses som en homogen odifferentierad massa.

Den allmänna fientligheten mot politiken och dess byråkratiska struktur, leder till att populister ofta förespråkar direkta och enkla politiska former och därför är det inte ovanligt att "folket" kommer att representeras av en enda person, en personlifierad, karismatisk ledare som inte väljs för den grupp han/hon representerar utan snarare på grund av sina egenskaper. Man lutar även starkt mot ett auktoritärt ledarskap eftersom man föredrar snabba och enkla beslut. I sådana fall blir de bästa besluten de som ledaren väljer åt folket, eftersom, i sin motvillighet att se olikheter varken i folket eller inom eliten, förkroppsligar ledaren folket och dess visdom. Detta förstärks ytterligare av populismens avsaknad av grundläggande värderingar som hade gjort den till en ideologi (Taggars, 2000:114).

Det ironiska är att populismen blir till och får stöd genom de medel som den representativa politiken, som populismen kritiserar, har utvecklat för att få systemet att fungera. Genom att betona ledarens roll finner populismen enligt Taggars (2000:110) en lösning på detta dilemma. I dess mest extrema former kan populismen från ett karismatiskt ledarskap förvandlas till ett auktoritärt ledarskap. De populistiska rörelsernas struktur och partier tenderar att vara mycket centraliserade. I extrema fall kan populistiska ledare vara extremt intolerande för avvikelser.

Det kanske mest centrala och alltid återkommande draget i populismen är att den prisar folket, i synnerhet om deras åsikter står i kontrast mot eliternas. Det låter fint, men man bör fråga sig vad som egentligen menas med folket. Enligt Taggard (2000) utgörs folket av den stora majoriteten, som gör det leditimt för populistiska representanter att tala i deras namn. Folket ses dessutom som självmedvetet, enat och solidariskt (Taggard, 2000:92).

Populisterna gör dock en stor skillnad mellan folk och folk, beroende på sammanhanget som populismen befinner sig i, något som åter igen står i kontrast mot liberalismen som betonar allas lika värde. Det är även oklart vem som tillhör folket. I själva verket är populisterna säkrare på vilka som inte tillhör folket än på vilka som gör det. Man konstruerar "folket" genom att demonisera vissa sociala grupperingar. Man brukar definiera folket genom det som folket inte är, de exkluderade som kan vara många olika sociala grupperingar eller klasser, t ex invandrare, byråkrater, arbetslösa, etc. På detta vis konstrueras folkets identitet och enligt Taggard enar denna avsky "folket" i solidariska termer.

Populismen skapar ofta dikotomier i olika frågor och tvingar en att välja sida, som pro- eller anti-. Man ogillar nämligen att dela upp folket. En sådan indelning leder till den goda eller den dåliga politiken, den rätta eller den felaktiga politiken, i avsaknad av de demokratiska politiska debatterna (Taggard, 2000:113). Dessutom intresserar sig inte populisterna så mycket för vad som sker runt omkring deras intressen. Internationalism och kosmopolitism är bannlysta. Isoleringspolitik och avskildhet är naturliga dispositioner. Detta kan ses som odemokratiskt eftersom folkets intresse måste ses över de territoriella gränserna också. Vi lever trots allt i ett globaliseringsera.

Populismen använder folkets enkla språk, men det beror enligt Taggard inte på att det finns några starka demokratiska övertygelser, utan på folkets stora betydelse för populismen, något som leder oss till nästa aspekt av populismen, nämligen vad som kan göra att den kan verka (vara) demokratriskt.

b) Folket kan inte endast beskrivas i negativa termer. De utgör populismens hjärta eller själ. Populismens demokratiska legitimitet ligger i uttryck såsom: "en folkreglering, av folket, för folket" (Adamson, Kompendiet). I det enkla folket bor dygden, det är den överväldigande majoriteten och dygden finns i folkets traditioner.

Folket har rätt att segra, på grund av deras anspråkslösa anständighet. Sådana kvaliteter sätts i kontrast mot eliternas korruprion och nonsens. Visdomen finns inom den vanliga människan, inom henne finns det sunda förnuftet. Dess bakåtsträvande leder till att populismen oftast ses som stående ovanför klasser, som klasslös, även om den i praktiken är knuten till vissa klasser (Taggard, 2000:96).

Med "tyst majoritet" menas att en stor del av folkets dygd är tystnaden. De stora massorna mobiliseras av en känsla av kris.

<<Tillbaka

Nyckelord: populism, populus, demokrati, politik, karismatisk ledare, liberalism, folk, val.